100 års erfarenhet bakom oss

1893

En fabrik etableras

Philip Jensens Motorfabrik, grundad 1893, producerade gas- och petroleumsdrivna motorer för elproduktion och för drift av andra maskiner, till exempel pumpar. De rekommenderades särskilt till "hantverkare och mindre industriella, eftersom ingen särskilt tillstånd behövdes från myndigheterna vid deras installation".

Philip Jensen drev sitt företag i drygt 25 år med upp till ett dussin anställda, när de var som flest, innan han sålde fabriken den 15 juni 1919 och - enligt vad traditionen säger - gick in i silvervaruindustrin, som var stor i Horsens vid den tiden.

1905

In i historien kommer den unge Villiam

Medan Philip Jensen startar en fabrik i Horsens, påbörjar huvudpersonen i berättelsen sin resa mot att bli fabriksägare i det som visar sig vara ett företag som lever vidare genom många generationer.

Huvudpersonen är Villiam Petersen. Han är född av en maskinarbetare och den unge Villiam börjar sin lärlingstid på samma fabrik där hans far arbetar, 1905, när han bara är 14 år gammal.

Resan mot att bli egen företagare

Efter fem års lärlingstid på Møller Jochumsen-fabriken stod Villiam med sitt gesällbrev i handen och en inkallelse till militärtjänstgöring vid flottan, där han blev tilldelad tjänst på Torpedoverkstaden på Holmen i Köpenhamn.

Efter militärtjänstgöringen stannade Villiam i Köpenhamn och arbetade på Orlogsværftet fram till maj 1917, då han fick ett Borgarbrev, en nödvändighet för att starta som egen företagare.

Under första världskriget, då Danmark förblev neutralt men med importrestriktioner på många varor, tog unga människor som Villiam initiativ. Tillsammans med en kamrat startade Villiam sitt eget företag som fabrikör. Spridningen av elektricitet i Danmark krävde kontaktplattor, och det fanns ett behov.

Under krigsåren massproducerade de två kamraterna bakelitkontakter och etablerade en framgångsrik verksamhet baserad på denna produktion.

1918

Villiam köper fabriken i Horsens

I 1930'erne blev Villiam eneforhandler af den tyske bilproducent, Opels biler i Horsens og omegn. Han blev en af de første bilforhandlere i Danmark, som introducerede leasing som en ny måde at sælge biler på.

Villiam var en driftig og innovativ forretningsmand, og han blev hurtigt en velkendt og respekteret person i Horsens. Han var kendt for sin gode forretningssans, men også for sin generøsitet og hjælpsomhed overfor sine ansatte og lokalsamfundet.

Trods de økonomiske udfordringer under krigen, formåede Villiam at holde sin virksomhed kørende og beskæftige sine medarbejdere. Efter krigen fortsatte han med at udvide sin virksomhed og investere i nye projekter.

Villiam døde i 1960, men hans virksomhed eksisterer stadig den dag i dag og er stadig en af de største bilforhandlere i Horsens. Hans efterkommere har ført hans forretning videre og har også udvidet til andre byer i Danmark.

Villiam var en visionær og dygtig forretningsmand, som har efterladt et stort aftryk i Horsens' historie. Han var en mand med en stærk arbejdsmoral og et hjerte af guld, som vil blive husket og respekteret af mange i mange år fremover.

1938

1938 - Horsens, en industristad

Horsens, en industriby

I 1930'erne havde Horsens udviklet sig til en sand industriby. Fabrikker af forskellige typer prægede bybilledet, siden industrialiseringen for alvor gjorde sit indtog tilbage i 1870'erne. Villiam Petersens fabrik var en af disse driftige industrifabrikker, der bidrog til byens vækst og udvikling.

Mange reparationer tilbydes af fabrikken

Ifølge priskataloget fra 1938 er der opført så mange bilmodeller, at næsten ingen er blevet overset. Et eksempel er en komplet renovering af en Chevrolet V8, som koster 250 kronor.

1943

Snart 25-årsjubileum som tillverkare

Villiam Petersen närmar sig snart sitt 25-års jubileum på fabriken när han i april 1943 anställer den 14-åriga lärlingen Erling Jensen, som är med och berättar historien om fabriken. Trots att han är nära 50 år, leder fabrikanten en väletablerad och väl fungerande produktionsfabrik centralt belägen i Horsens, närmare bestämt på Allégade.

Respekten för fabrikanten är stor bland medarbetarna, både för hans auktoritet och hans färdigheter. Med Villiams dagliga klädsel av kostym, vit skjorta och slips är hans position tydlig, men han har inte tappat sitt hantverk. När han ställer sig vid maskinerna, tar han på sig en gul rock och arbetar på samma nivå som de andra medarbetarna, om hans erfarenhet behövs.

Stil och erfarenhet

Fabrikanten lever det goda livet. En promenad till barberaren på förmiddagen är en daglig rutin och han läser tidningen i Hantverkarföreningens lokaler på andra sidan gatan. Lunchpausen tillbringar han hemma på Mosegaardsvej i den exklusiva Thorsvang, där han 1934 köpte en villa.

Han är stolt ägare av en Frazer Nash, en imponerande engelsk bil, som han njuter av att köra. Det är en så fin bil att borgmästaren i staden lånar den när det är parad genom stadens gator.

Det går ganska bra för Villiam Petersen.

Erling Jensen

Erling Jensen har varit åskådare till historien om fabriken under ett århundrade och blir senare i karriären facklig förtroendeman på fabriken.

1945

Fabriken sprängs

Andra världskriget upplevdes av många som en svår tid, och företag hade svårt att skaffa material. Ockupationen var inte heller utan dramatik för Villiam Petersens fabrik.

Lärlingen Erling låg och sov i sin lägenhet på Nygade när han den 22 januari 1945 på natten väcktes av dämpade explosioner runt om i staden.

När han på morgonen kom till jobbet möttes han av en fabrik som blivit sprängd i luften. Det hade varit brand på taket, fönsterrutorna var krossade och flera av fabrikens maskiner var förstörda.

Flera fabriker i staden drabbades denna natt, alla utsatta för sabotage eftersom de på ett eller annat sätt hade samarbetat med den tyska ockupationsmakten.

För Villiam Petersen handlade det om att fabriken hade tillverkat kedjehjul till Pedershaab Maskinfabrik i Brønderslev. Beställningen angav "för vinterbekämpning", men alla visste att det handlade om snöskottare till den tyska östfronten.

Dessutom hade flera av åkerierna som fått motorer renoverade på fabriken varit i tjänst hos tyskarna.

De sista krigsåren

Under de sista åren av kriget lämnade flera anställda. Vissa gick med i motståndsrörelsen, medan andra gick under jorden. Denna trend var också tydlig på andra fabriker, och därför hade motståndsrörelsen god kännedom om de företag de ansåg borde drabbas. Dock ville ingen attackera sin egen fabrik, och de flesta maskinarbetare återvände till sina arbetsplatser efter kriget.

Efter kriget fick Villiam Petersen krigsskadestånd för skador på fabriken på 64 756 kr.

1949

30 år som tillverkare - dags för förnyelse

30 år efter överlåtelsen av fabriken bestämmer sig Villiam Petersen för att träda fram i ljuset. År 1949 byter fabriken namn från Philip Jensen Eftf. till Villiam Petersen Tandhjulsfabrikken, med Philip Jensen Eftf. inom parentes.

Motorrenovering förblir en primär del av det dagliga arbetet på fabriken. Processen innebär att sätta in motorblocket, rengöra det, demontera det, installera nya föringar, kolvar, kolvrings och oljeringar. Lagers kan eventuellt behöva gjutas om, varefter motorn är så gott som ny.

Platsen på verkstaden är begränsad och maskinerna tar upp en betydande del av rummet. Det mesta av handverktygen tillverkas av medarbetarna själva, och de blir skickliga på att tillverka specialdelar, inte bara till motorer, utan också till växellådor som också kommer in för reparation.

Som en följd av detta skiftar produktionen under efterkrigstiden gradvis mer och mer över till tandhjul.

1950

Junior flyttar in

Villiam Petersen får totalt tre barn: två söner och en dotter. Den äldste sonen, Henning, börjar lära sig som maskinarbetare, men tappar snabbt intresset. Han slutar som tandläkare.

Den yngste sonen, Carl Anker, går också i lära som maskinarbetare och får sitt gesällbrev år 1941. I början av 1950-talet skapas det plats för honom på sin fars fabrik och han får titeln som Prokurist. Fabrikören Villiam Petersens arbetskläder är fortfarande slips och kostym, medan Prokuristen arbetar i den gula ställningen. Verkstadschefens uniform är blå.

Carl Anker förbereds långsamt för att ta över fabriken efter sin far, men Villiam är inte helt redo att överlåta titeln som fabrikör eftersom han fortfarande är ledaren för en riktigt bra arbetsplats.

1955

Tredje generationen föds

Carl Anker och hustrun Ebba får i 1955 Henrik - 3. generation av Villiam Petersen Tandhjulsfabrikken Horsens.

1960

Fabriken expanderar

Den lilla fabriken på Houmannsgatan bakom Allégatan är liten, och 1960 utvidgas den. Trots denna ansträngning utvidgas fabriken redan igen 1962.

Fabrikören flyter runt

1960 fyller Villiam Petersen 70 år. Samma år ger han en stor tidningsintervju där han berättar vad tandhjulen egentligen är för något.

"Tandhjul är många saker. Det övertygas man om när man går runt på den stora verkstaden och ser de många tandhjulen vid maskinerna, den ena maskinen mer speciell än den andra. Här finns på golvet eller i lådor vid maskinerna tandhjul av alla storlekar. De minsta är ca 10 mm tjocka och de största är 2,30 meter. De hamnar på olika platser i sin tid, de små kanske i en persienns mekanism i en fönsterkarm, de stora kanske i maskinrummet i en kran eller någonstans i en fartygsmotor."

Och vad används de till, undrar man sig själv. Den erfarna fabrikören svarar naturligtvis på det:

"Ja, det finns faktiskt ingen maskin som inte har tandhjul, och det är otaliga maskiner som har kommit fram de senaste 15 åren (sedan andra världskriget, red.) som har skapat ett enormt behov av olika typer av tandhjul."

1967

Ny lärling

I 1967 börjar Erling Petersen sin resa hos Villiam Petersen tandhjulsfabrikken Horsens. Han kommer, precis som Erling Jensen, att bidra till fabrikens historia. 

Han börjar som lärling och slår till när han får erbjudande om fast arbete. 

Han minns att Carl Anker var en svår chef att förhandla lön med, men det ledde ändå till ny arbetskläder, säkerhetsskor och gratis kaffe och buljong. 

I 1968 får han jobb på Arbetsförmedlingen Horsens, men återvänder senare till fabriken. 

1980

Tillverkaren avlider

När Villiam Petersen dör 1980, köper Carl Anker ut sina medarvingar, storebror Henning och lillasyster Gerda, från fabriken.

1983

Tredje generationen

Medan Henrik är en pojke, följer han ibland med sin far till fabriken. Visst är fabriken spännande, men Henriks intresse för kugghjul är inte direkt överväldigande, och när han på 1970-talet, efter sin studentexamen i språk, ska bestämma sig för vad han vill sysselsätta sig med, väljer han inte direkt att följa i sin fars fotspår.

Under ett par år reser Henrik runt en hel del. Direkt efter studentexamen går han på Handelshögskolan i Århus, men slutar och får ett jobb som julassistent på ett tryckeri i Risskov. Därefter kommer militärtjänsten. Han drar frinummer, men anmäler sig frivilligt och blir soldat på Skive kasern 1980. Efter det återvänder han till tryckeriet i Risskov innan han börjar läsa en högskoleexamen i handel på Köpmannaskolan i Århus.

Henrik vet att hans far Carl Anker gärna ser att han tar över platsen på fabriken. Men det är inget som Henrik känner sig pressad till, när han 1983 bestämmer sig för att säga ja till att börja praktisera på fabriken. Han vill bara se om det är något för honom.

Henrik börjar med ett och ett halvt år på verkstaden och blir sedan assistent på kontoret. Och det visar sig vara ganska spännande.

1985 - I

Ett händelserikt år för fabriken

Det är en tid med fina löneökningar. Jens William är förtroendeman på fabriken och med sitt mandat i de lokala löneförhandlingarna får han inte acceptera mindre än 2 kr mer i timmen. Men Carl Anker vill bara gå med på 1,5 kr.

Medarbetarna strejkar på den grunden, men konflikten förklaras olaglig och de måste gå till Arbetsdomstolen i Köpenhamn.

Carl Anker var en bra chef som kunde hålla sakerna åtskilda. Han frågade om Jens William ville ha skjuts till Köpenhamn, men Jens tackade nej eftersom han skulle ta tåget med sin fru och barn. Dagen skulle spenderas på Tivoli för hans familj och han skulle ansluta efter beslutet i domstolen.

I domstolen fick Jens William en utskällning av fackföreningens fackliga sekreterare. Det var brukligt att arbetsgivaren började med att inte erbjuda något, men i detta fall hade Carl Anker hela tiden hållit fast vid erbjudandet på 1,5 kr. Och därmed var saken avgjord.

Medarbetarna skulle betala en böter på 10 000 kr för olaglig strejk och fick en löneförhöjning på 1,5 kr.

När beslutet hade fattats bjöd Carl Anker in Jens på en öl på Tivoli, där han skulle träffa familjen. Men Jens ville inte synas med honom, så han gick med den lokala fackföreningsmannen till Nyhavn och drack en läsk. När han senare på dagen träffade sin familj kunde de berätta att de hade träffat Carl Anker och att han hade gett barnen 20 kr var att roa sig för.

Situationen förändras

Situationen i arbetsdomstolen ägde rum i juni och ett par månader senare hade situationen återigen förändrats på fabriken.

Carl Anker har varit i hårda förhandlingar med Horsens kommun om att köpa en bit mark i det nya och snabbt växande industriområdet på Islandsvej, där han planerar att bygga en helt ny och större fabrik.

Carl Anker känner sig pressad att köpa mer mark än han behöver, men han avslutar förhandlingarna med orden: "jaja, vi kan alltid odla potatis".

Det är så trångt i lokalerna på Houmannsgade bakom Allégade att maskinarbetarna vid ett tillfälle var tvungna att slå hål i väggen för att få in en tre meter lång tandstång på verkstaden.

Det pågår en större stadsförnyelseplan i Horsens kommun under dessa år, särskilt i det kvarter där fabriken ligger. Carl Anker har i första hand undvikit att flytta, men 1985 finns det inget annat alternativ. Stadsförnyelsesbolaget köper fastigheterna Allégade 27 och Beringsgade 7-9 för 1 050 000 kr. Dessutom betalar de 245 000 kr för flyttkostnader och 100 000 kr för driftsförluster.

En ödesdiger augusti 1985

Ett par månader efter beslutet i Arbetsdomstolen och affären med kommunen blir Carl Anker sjuk. Han känner ett tryck över bröstet och blir inlagd på sjukhuset. Efter en veckas vård verkar det som om han mår bättre och vårdpersonalen planerar att skriva ut honom. Men Carl Anker kommer aldrig hem igen. En utbuktning på hans huvudpulsåder brister och Carl Anker dör i augusti 1985, endast 64 år gammal.

Vad nu, Henrik?

Denna dag står Henrik vid en vägskäl. Ska han snabbt avbryta bygget på Islandsvej, eller kanske snabbt sälja fabriken och låta någon annan fortsätta bygget? Eller ska han istället fortsätta den utbildning han själv har startat och ta över alltihop? Han väljer det sistnämnda, med vetskapen om att det kommer att bli hårt.

1985 - II

En ny era

Carl Anker går bort i en tid, hvor Henrik är i full gång med sin sidomannautbildning. Henrik står därför i en situation där han väl vet att han inte har hunnit lära sig alla relevanta kompetenser för att driva fabriken vidare på egen hand. Han behöver hjälp, och han vet precis vem han måste prata med.

Max Steffensen var en betrodd medarbetare av hans far, nu avlidne Carl Anker. Max slutar till slut att arbeta på fabriken i 42 år. Först som vanlig medarbetare, senare som gruppchef och från 1980 som verkstadschef. Max Steffensen är lika insatt i erbjudanden, beställningar, produktion, priser, etc. som Carl Anker, och är en central person i flytten till Islandsvej några år senare.

Det är alltså inte Henrik Petersen, utan Max Steffensen, som har den stora överblicken när Carl Anker dör. Henrik behöver Max Steffensen, och ger honom därför ett erbjudande han inte kan säga nej till. Nämligen att han själv väljer sin titel mot att han stannar på tandhjulsfabriken.

Max Steffensen blev driftledare och var en högt uppskattad daglig ledare för företaget under de första åren av Henriks tid som VD. Max fortsatte som driftledare fram till juni 2006, då han som 63-åring gick i pension.

Med Max Steffensen som driftledare behövdes en ny verkstadschef. Förtroendemannen Jens William Sørensen får en förfrågan från ledningen om att byta sida av drejbanken och bli verkstadschef. Jens William tackar ja och stannar på företaget tills han går i pension 2013 som 68-åring.

"Vi hade verkligen sett fram emot den nya byggnaden, och jag var helt medveten om att Henrik behövde mycket stöd om företaget skulle fortsätta. Så jag sa att jag gärna ville bli driftledare, och så blev det de kommande 20 åren", säger Driftledare Max Steffensen.

1986

Horsens Folkeblad och fjärde generationen välkomnas

En dag i 1986 välkomnar Henrik Horsens Folkeblad den nya fabriken på Islandsvej. 2500 kvadratmeter, 32 medarbetare, nya datorstyrda CNC-maskiner för att komplettera de gamla maskinerna som flyttats från innerstaden, och en ensam fräsmaskin som varit med på resan sedan 1922.

Det är en ny och modern fabrik med högt i tak, moderna lyftredskap och ventilation som ser till att luften byts ut i hallen två gånger i timmen. Samtidigt finns det plats för 50 ton stål av olika kvaliteter.

Kunderna är främst danska maskinfabriker, men ungefär 20% av produktionen skickas till utländska fabriker.

När Folkebladet är på besök är det extra bra stämning i fabrikshallen. Chefens hustru Britt har precis fött en son under natten, och därmed har den fjärde generationen av tandhjulsfabriken anlänt.

1994

Henrik sätter fart på fabriken

I åren efter utryckningen på Islandsvej går det riktigt bra för fabriken, som vid 75-årsjubileet har 40 anställda.

Henrik väljer också att knyta en styrelse till aktiebolaget. "Det verkar otroligt inspirerande och fruktbart att få tillfört friska, nya impulser utifrån", säger direktören i en intervju i samband med jubileet. I intervjun berättar direktören också att deras styrka är deras förmåga att anpassa sig, vilket de har bevisat flera gånger under åren.

Deras orderbok är inte fylld med liknande uppdrag på flera tusen stycken, utan specialuppdrag till exempelvis äldre maskiner där delarna är så slitna att det knappt finns några tänder kvar.

2003

Ut med potatisarna och in med fler kvadratmeter

Kvadratmetrarna som Carl Anker i sin tid köpte av kommunen, och som vid den tiden varit överskott, hade fram till slutet av 1990-talet inte stått oanvända. En anställd på fanrikken hade haft nöjet att driva sin koloniträdgård på området, men i slutet av 1990-talet behövde man utvidga igen. Därför kom de extra köpta kvadratmetrarna till sin rätt igen, och fabriken utvidgades till hela 5500 kvadratmeter.

År 2003 besöker Horsens Folkeblad återigen fabriken när den stora 70 ton tunga CNC-styrda maskinen ska presenteras. Vid den här tiden är fabriken både en produktions- och serviceföretag med 42 anställda som arbetar med transmissionsdelar till maskiner och växlar.

2008

Krisen

I 2008 kommer krisen brutalt från USA. Fabriken har tidigare varit på gränsen till överbemanning, och till en början hoppas alla att krisen ska passera. Men det gör den inte så lätt, och 2009 blir direktören tvungen att säga upp 11 av de 42 anställda. Även till anställda som har varit på fabriken i många år. Det är tråkigt, men tyvärr finns det ingen annan väg för fabriken att överleva.

Långsamt börjar hjulen snurra igen - även kugghjulen.

2013

En ny strategi

Nya vindar blåser över Islandsvej, och Säljchef Henning Laursen anställs år 2013. Han har varit runt mycket, både inom näringslivet och i världen.

Henning utvecklar en ny försäljningsstrategi där återanvändning är en viktig del, och fabriken börjar marknadsföra sig som att de utför akuta och planerade reparationer av industriella växlar, och att de, eftersom de tillverkar delarna själva, kan leverera reparationen snabbt och effektivt.

Och vad gäller renovering kan tandhjulsfabriken själva visa på exempel. I verkstaden står flera maskiner för svarvning, slipning eller tandning, som har många år på nacken.

"Vi är för återanvändning, inte bara på grund av priset, utan också för att det är bra för miljön som vi alla har en skyldighet att ta hand om", säger Säljchef Henning Laursen

2024

Ny identitet och generationsväxling

En ny era börjar

År 2024 tar Tandhjulsfabriken Villiam Petersen över till fjärde generationen, där Henrik Petersen överlämnar ledningen till sin son Villiam Bang Petersen. Med en ny man vid rodret står företaget inför en tid av förnyelse och innovation.

Detta år markerar också lanseringen av vår nya visuella identitet och en mer användarvänlig hemsida, som speglar vår hängivenhet till både tradition och framtid.